Som ni kanske vet har jag en biljett hem den 21 mars men jag vill inte aka tillbaka till kylan. Jag forstar inte hur jag ska kunna komma tillbaka till morket, snon och vardagen i Vannasby efter drygt tva mander i sol, semester, noll stress, aventyr, nya upplevelser och nya manniskor varje dag. Forstar inte hur jag ska klara av att byta dansgolven har med dansande man som ror pa kroppen pa satt du inte trodde var mojliga for en man mot Coronas fylleslag till dansgolv. Forstar inte hur jag ska kunna ga genom Umea centrum efter att ha upplevt Quito, en miljonstad insprangd mellan hoga vulkaner med kullerstensgator, bilar som samlat varldens alla ljud och med dessa komponerat bilalarm, sma butiker i varje horn, trafikljus som spelar upp fagelkvitter nar det slar om till gront for gangare och en bevingad madonnastaty pa ett berg i soder som skanker lugn varje gang jag ser henne eftersom jag vet att om jag gar mot henne hittar jag hem, hem till Secret Garden.

Grejen ar att det ar just nu jag ska resa. Just nu nar jag varken har pojkvan, ett jobb som behover mig, en skola att ga till eller en liten bebi i magen, jag kommer aldrig vara sa fri som jag ar just nu.
Sjalvklart saknar jag min familj, mina vanner och min katt till manen och tillbaka men forutom det har jag ingenting att komma hem till forutom snohogar, vinterjackor och morker och arligt talat ar inte det sa himla lockande.

Men huruvida jag forlanger min resa eller inte beror pa. Sa har ar det, Amanda och Amanda hoppade av sitt volontarjobb bara efter en dag, det var inte vad de hade forvantat sig och de bestamde sig for att folja med en tysk tjej till Peru istallet. I nulaget vet varken jag eller de vad de ska gora, kanske aker de hem som planerat, kanske stannar de kvar har pa kontinenten.
Om de bestammer sig for att aka hem i slutet av mars foljer jag nog med. For da har de varit i Peru, gjort slut pa pengarna och har inte rad att forlange visum i Ecuador/ resa vidare.
Men till min stora gladje ar det narmast omojligt att gora av med pengar i Peru sa min forhoppning ar att de ar i Peru tills jag slutar jobba och att vi efter det kan fortsatta varan underbara resa i Sydamerika.
Landet vi alla vill till stavas Colombia. Och freaka inte ur nu. Jag vet att Colombia har ett av de samsta ryktena i varlden och jag kan inte klandra er for tro pa dem, nar jag var i Sverige skulle jag aldrig ha tankt tanken pa att aka till Sharikaland. Men under var resa och framforallt har pa hostelet har vi traffat X antal manniskor som precis kommit fran Colombia. Varje dag traffar jag minst tre personer som berattar hur de blev fullstandigt kara i landet och verkligen rekommederar att aka dit.
Senast for nagra dagar sen traffade jag en ung tjej fran england som bott dar i 6 manader utan att ha blivit ranad, skjuten, kidnappad eller nedmald till kokain. Och Kimberley som jobbar med mig var dar en manad och sa att det kandes som ett av de sakraste landerna i Sydamerika.
Och visst, de kontrollerar 80% av varldens kokainhandel men det ar inte sa att om du gar pa en gata och rakar ta vanster istallet for hoger att du kommer ga in i en kokainfabrik och mota Pablo Escobar. Dels for att Escobar ar dod och dels for att turister inte nar de morka stallena.
De senaste aren har det hant otroligt mycket pa sakerhetsfronten i Colombia, jamnfort med Ecuador ar det fortfarande lite oroligare men det lever inte upp till sitt smutsiga rykte.

Sa Anna G, du kan erbjuda mig hur manga iphones/kameror/ipads du vill, far jag chansen, har jag pengarna och min fina reskompis vid min sida kommer vi nog aka till Colombia. Forhoppningsvis.


Idag har det varit en bra dag. Har ar lite av det jag gjort i punktform:
- gjort sonder taket i jobbet
- gatt hela vagen till new town
- kopt tandkram
- kopt leggins
- forsokt overtala mig sjalv om att jag inte gatt vilse i Quito
- hoppat pa fel buss
- akt en station for langt
- atit mat

Och har kommer en lista pa saker jag gjort sonder under mina tre pass:
- en askkopp
- spillt ut en ol
- en frukostbricka
- en tallrik
- en del av taket sa nu ser det ut som att en fett overviktig fagel har kraschlandat dar

Forutom det har jag gatt in i receptionsdisken X antal ganger, men vet ni vad...

... det ar pa grund av hojden!

Det har hant mycket sen sist och jag ska forsoka aterberatta det hela.
Sa, fredag morgon tog jag farval fran mina Amandor och akte upp till Secret Garden Cotopaxi. Det ar... det... det finns inte ord att beskriva den platsen, hoga berg nagot sa javulskt och vackra vyer sa man storknar. Om ni nagon gang aker till Ecuador far ni inte missa Cotopaxi, det ar ett som ar sakert.

Efter lunchen sa hajkade vi till ett vattenfall nara hostalet. Den "promenaden" var hardcore minst sagt. Men sjukt haftig, forst gick vi genom Ecuadors motsvarighet till skog, nagot som ar sa mycket coolare an svensk tallskog ska jag saga er. Nar vi nadde floden vi halvt skulle vada genom for att na vattenfallet vande halften av gruppen tillbaka sa det var bara jag, Scott som ar en volontar fran hostalet, en galen britt vid namn Norman och en israel som hette Nitzan som fortsatte. Vagen langst floden/alven var tuff, det regnade och haglade vilket gjorde den svara vagen annu svarare. Men vi kom till vattenfallet och det var hur fint som helst! Norman badade i det iskalla vattnet och nar vi gick tillbaka sa klattrade vi upp pa som en bergsvagg som var typ 4 meter over alven/floden/vattnet fran vattenfallet.
Nar vi gick dar forsta gangen svikade leran lite narmast kanten sa pa vagen tillbaka satte jag min fot pa en sten for att vara saker. Men det hjalpte inte nar en stor lerklump lossnade och foll, tillsammans med mig, fyra meter ner till det iskalla vattnet. Jag ska inte ljuga for er, kara lasare, precis nar jag forlorade fotfastet och insag att jag foll var jag helt saker pa att det var min tid att dra in arorna, min tur att falla av pinn, dags att saga god natt om ni forstar vad jag menar. Det kandes som att jag foll i flera minuter men det handlade formodligen bara om en halv sekund eftersom killarna bara horde ett skrik och ett splash. 
Det ar sa intressant hur kroppen agerar nar nagot sant har hander, for samtidigt som jag snurrade runt sa mitt huvud skulle vara hogst upp kunde jag se min egen dod framfor mig milisekunden innan jag traffade vattenytan. For jag var helt saker pa att jag skulle do, skulle inte min rygg krossas mot stenarna skulle min medvetslosa kropp flyta bort med vattnet.
Men tack mamma och alla andra som har skickat en skyddsangel eller tva till mig. Jag landade ungefar 20 centimeter fran en megafet sten och lyckades pricka in det djupaste stalle pa hela strackan.
Nar jag nadde ytan hundsimmade jag till kanten, klattrade upp och mottes av Scotty. Pa valdigt skakiga ben och med adrenalin fortfarande pumpandes i blodet forsakrade jag honom om att jag madde bra sa nar som pa en small pa hogra knaet.
Jag hajkade med gentlemens, jag fick lana bade skjorta och regnjacka av Norman och blev valdigt bra omhandertagen. For att saga sanningen var jag sjukt skakig efterat men jag bet ihop och tankte att vagen tillbaka inte skulle bli lattare att ga bara for att jag borjade grata.
Sa nu till den riktigt trakiga delen. Som ni kunde lasa i tidigare inlagg pajjade jag min kamera i Puerto Lopez. Nar vi kom tillbaka till Quito for att byta buss till Mindo akte jag och Amanda och kopte nya kameror eftersom Amanda RM's iphone blev stulen i Canoa (en helt annan historia) Sa vi kopte en jattebra och underbar kamera i mandags och i fredags nar hela vattenfallshistorien utspelade sig lag olyckligtvis denna nya, fina, svarta, underbara kamera i min regnjacka. Under helgen forsokte vi med allt, den lag framfor brasan och torkade, vi laddade batteriet men nej, inget, stendod, lika dod som jag trodde jag skulle bli. Sa jag har alltsa pajjat tva kameror pa tva veckor.
Och jag vet inte om jag har berattat detta men det har ar faktiskt andra gangen jag faller pa vag till/fran ett vattenfall. Forsta gangen var i Baños nar jag, Amanda, Cyrina och var klatterapa till guide klattrade upp till ett vattenfall utan sakringar what so ever. Den gangen halkade/hasade jag ner typ tva meter, allt i slowmotion och valdigt roligt faktiskt.

So what's up med det?

Idag red vi i sex timmar upp till en vulkan/ett berg (vet ej sakert). Det kandes som en och en halv eftersom jag och Nitzan fick de basta hastarna ever! Om ni inte har nagot annat att gora kan ni forsoka forestalla er att galoppera pa 4000 meters hojd till vyer som slar det mesta. Vi kunde se hela vagen till Quito och det var nagot av det haftigaste och roligaste jag har gjort so far i Ecuador, jag hoppas bara att jag slipper fa horseback riding burn pa mina hander igen!

Nu ar jag tillbaka i Quito, har mitt forsta pass imorgon klockan tre och det kanns fortfarande jattebra, de andra volontarerna verkar jattesnalla och fina!

Det var allt for mig, tack och hej

ps, vill ba forsakra alla om att jag mar utmarkt nu, har ett blamarke pa knaet och en bra historia att beratta!
ps2, nej, linda jag har inte fatt ditt mejl. mejla stina.kalen@hotmail.com