Vad jag har gjort det senaste dygnet undrar ni? Jo det ska jag minsann berätta för er, slå er ned på björnskinnsfällen framför den sprakande brasan så ska jag se in i era tindrande ögon och berätta med min djupaste stämma. I går gick jag och Ellis en promenad för att sedan göra det vi gör ganska ofta, sitta i varsin ända av soffan och surfa på olika surfredskap medan vi utbyter fåordiga meningar och spordatiskt utbrister något som är mer eller mindre intressant för allmänheten. Men lite nytta gjorde jag i alla fall genom att lära henne vad "livet på en pinne" betyder. Hon gick hem någon timme innan vi möttes upp utanför Starbucks. Leilas (min lägenhetssambo) kommentar var "va, ska ni ses i g e n?" På Starbucks fikade vi med Ellas smarta kollega Jenny och sen fick jag ångest för att vi stödde ett multinationellt företag, får försöka kompensera det på något sätt. 

Sen gick jag hem och såg på film med tre av mina sambos. Efter det sov jag inte i en, inte två, inte tre utan ungefär elva timmar. Vaknade precis innan natt blir till gryning med en igenslemmad hals, ömmande leder, värkande huvud och febersvettig kropp. Jag la ihop ett plus ett och konstaterade att jag var sjuk. Försökte förgäves att sova mig frisk några timmar till men ett lyckat resultat uteblev. Tyckte synd om mig själv ett tag innan jag slängde på mig kläder och gick på stan med Ida och Ella. Ida är från Spöland och har gått en årskurs under mig på både högstadiet och gymnasiet men vi har sällan bytt mer än ett par konstlade artighetsfraser. Tills vi flyttade till Trondheim utan kompisar och började hänga. Det visade sig att 1, Ida trott att jag hatade henne och 2, att vi kommer riktigt bra överrens. Så nu träffas vi ofta och pratar om livets viktgaste frågor: killar, jobbiga chefer, städning och kändisar.
När det inte fanns mer att göra utomhus bestämde vi oss att gå hem till mig och baka focaccia. I egenskap av att vara sjuk lämnade jag över ansvaret till Ella vilket blev en prövning för oss båda. Det är ju oftast (alltid) jag som bossar och styr med järnhand i köket (en egenskap jag tror jag ärvt från min kära moder) så att se Ella knåda degen på ett sätt jag inte skulle gjort blev minst sagt jobbigt. Men jag satte mig på mina händer, bet mig i tungan och andades djupt. Och det gick ju jättebra för både mina nerver och focaccian. 
Sen gick Ella till jobbet men Ida blev kvar så istället för att ligga ensam i sängen, tycka synd om mig själv och spela mobilspel tittade vi på Hunger Games. Kändes som att jag valde rätt i den frågan kan man säga. 
 
Nu känner jag mig lite bättre. Lederna värker fortfarande som på en pensionerad ballerina men jag tror att en liten naturdokumentär och ännu en elva-timmarsnatt gör susen. Och har jag fel ska jag tänka mig frisk.
Hoppas ni har det fint i Svea!
Här är en bild från när jag och Ella delade på hennes rum. Det var lite lite golvytan kan man säga
 
 
 
Förra helgen var jag en sväng till Sverige för att åka skidor i Härjedalens kommun och i backen Ramundberget. Fin snö hade precis fallit och lika så kylan. Startade dagen i -19 för att sen åka hem i -21. Som tur var hade vi en gassande sol som värmde. 
 
 
 
 
 
Mums, knapriga vita tår och varm sjoklad med fløte!
 
klem klem! 
Halloj, överste Kalén vid tangenterna denna lördag då friska vindar viner utanför fönstret och himlen skiner så där ljust blå som den gör när man ser att det är kallt ute, det finns liksom inget filter mellan kylan från yttre rymden och jorden.
I förrgår filmade jag en liten välkommen-till-mig-på-cyberbesök-video som jag hade tänkt visa. Men Tekniken höll inte med, den tyckte att det är helt rimligt att det finns 3D-skrivare som skriver ut skjutvapen och spindlar som dansar salsa men att skicka en minutslång video via mejl? Nej, nej, nej, det går vi inte med på, det är för mycket begärt! För mycket begärt, ja, rent ut sagt orimligt!!!! 
Så istället följer här en målande beskrivining av det jag visade i videon (typ). Först och främst är det väldigt mycket golv. Alltså mycket yta att slänga kläder på och dammsuga till exempel. Dammsög idag och det tog aldrig slut, mer golv så fort jag trodde jag var klar. Nu är det fortfarande inget jämfört med ett helt hus på.... kvadratmetrar...? Är så sjukt dålig på att uppskatta saker i kvadratmetrar, hur många har ett normalt hus? 10 st? En hektar? Hur mycket ved har vi? 5? En hektar? I'm clueless men nog om det.
 
Förutom golv så har jag stora fönster där lika delar solljus och kylan slingrar sig in. Ibland hör man trikken utanför, knastret från elkabeln och rälsen som knakar av kyla och trafiken som flyter förbi. Vita, skira gardiner filtrerar och gör morgonljuset ljuvligt att vakna till, det slår mig nämligen rätt i nyllet där jag ligger och drar mig i min 1,40 säng, bättre än alla världens väckarklocka. Denna känsla vaknar jag med:
 
Sen står en pissgul men perfekt nedsutten soffa man kan ha filmkväll och klia Ida i håret i medan Ella avundsjukt sitter på andra sidan och suktar efter mina perfekta kli-naglar. Mitt emot finns en helkroppsspegel man kan dansa framför när man har myror i blodet, rytmen pumpar innanför bröstet, benen sprätter av sig själva och man identifierar sig med en sprattelgubbe.Eller såhär:
 
Sen har jag ca tre gånger så många galgar som jag har kläder och vinylskivor på väggen. 
Köket är en annan fanta-tastic historia. Med utsikt mot vattnet och Munkholmen, varmt gröna väggar och alla olika kaffeapparater man kan tänka sig. Nä men allvarligt, jag tror vi har alla varianter för att göra kaffe! Enda kruxet för en ståtlig kvinna som har huvudet 180 centimeter över havet är att köksbänkarna är ca 30 centimeter höga så jag får hacka lök sittandes i indisk squat alt. utveckla puckelrygg ála Quasimodo. 
 
Detta boende har jag som vissa kanske vet fram till 7 april. Jag delar lägenheten med tre tjejer och en kille. En av tjejerna var inne på Nabon för någon månad sedan när jag jobbade ensam. Jag minns henne för jag tänkte "shit, henne skulle jag vilja bli kompis med!" och döm om min förvåning när det är hon som har rummet precis bredvid mig. Hon kom också ihåg mig men tänkte att jag aldrig skulle minnas henne, så många gäster som vi har. Ja, Trondheim är en liten stad. 
Puss och kram på er där hemma i öst!