Alla som träffar Ella gillar henne. Jag vet inte om det är de stora ögonens förtjänst eller att hennes uttryck ger intryck av att aldrig vilja göra en fluga förnäm.
Det är mycket som har varit bra i Trondheim men som ni säkert har förstått så är det min och Ellas relation jag är mest tacksam över. Att få vara med henne varje dag, om det så har varit att sitta i solsken, cykla i regn, dricka blaskigt kaffe eller äta utsökt tapas är det det jag kommer minnas mest från vår tid här.  Jag skulle kunna skriva om henne en mansålder men ändå inte göra bilden av henne rättvis.
Hon är opretentiöst enkel men samtidigt svår som ett krypto, vissa dagar flyter vi framåt, friktionsfritt och enkelt. Andra dagar går våra två väldigt starka viljor åt olika håll och dagen blir som en dragkamp med två tjuriga åsnor vid var ände. Jag gillar att tro att jag ofta ger mig vika och låter henne bestämma men det är nog mer en önsketanke än en spegling av verkligheten. Men jag märker snabbt vilka av hennes åsikter som går att lirka åt mitt håll och vilka hon huggit i sten. Och de hon har huggit i sten rår inget på.

Hon är medveten om det mesta och gräver ner sig i specialintressen med ett tålamod jag inte kan påstå att jag själv är begåvad med. Hon ger sig sällan och är nyfiken på mer. Men samtidigt ibland så obrydd att man funderar på om hon över huvudtaget vet att hon har mössan på ända, halsduken på vift och de randiga strumporna högt uppdragna på de smala benen.

Ella är rolig på ett sätt som inte går att beskriva, någon blandning mellan fysisk slap-stick humor och en allmänt rolig auroa. En sak jag har tänk på är att hon aldrig fnissar. Istället har hon utvecklat ett högljudd skratt som skär genom folkmassan på ett bra sätt. Hon är orädd på många sätt men det jag värdesätter mest är att hon är orädd för människor. Orädd att fråga tusen frågor, struntar ifall de anses dumma eller onödiga, hon bara kör rakt in i kaklet. Undrar hon något så frågar hon utan något skämsfilter. Till en början är hon avvaktande och inlyssnande men så fort ljuset flyttas till henne blixtrar hon till, underhåller, intresserar och strålar. Något jag fascineras över är hennes förmåga att överse saker. Ett ocharmigt karaktärsdrag, en irriterande nasal röst, en avvikande åsikt, en märklig livsåskådning. Allt sådant kan Ella se förbi. Eller inte se förbi utan distansera sig från och tänka att hon lär sig något av det, lyssnar på deras knäppa tankar och tänker "jaha, du tänker så, det gör inte jag. Undrar vad det blir för väder imorgon" Fortsätter att umgås och väljer att se de positiva sidorna hos dem.  

För att använda en urtvättad klyscha så går hon sin egen väg, hon skiter i alla måsten, borden eller andras definitioner av rätt sätt att leva. Vill hon flytta till Schweiz så gör hon det, vill hon cykla innan frukost finns det inget som hindrar henne.

Ella får mig att må bra. Inte bara genom att skratta åt mina skämt men hon uppmuntrar mig alltid till att göra saker jag tror på. Ja, varför inte liksom, säger hon. Och när jag gjort något oväntat gapar hon på sitt karaktäristiska sätt, säger shiiiiiit och drar lite efter andan så det låter som att hon skrattar till lite men det är inte riktigt ett skratt utan mer som ett andetag, ett förvånat andetag. Ett gasp som man skulle säga på engelska. Hon ser ofta vad jag behöver, säger till våra vänner att ”det är nog bäst om vi inte pratar med Stina på en stund. Eller frågar henne något, hon kan inte riktigt fatta beslut idag” för att sedan ta upp kortleken med dem och låta mig laga maten ensam.

Vi kompletterar varandra ganska bra. Jag, med känslor som svallar över i tid och otid och en separationsångest som heter duga och Ella, en pragmatisk vagabond som lämnar platser efter sig som om det vore en promenad i parken. Ella som är godtrogen och balanserar på rätt sida av naiv och jag som är välmenat skeptisk och planerar en rymningsplan ifall personen är seriemördare. Hon med tålamodet, jag med rastlösheten, hon med felstavningarna och jag med rättstavningsprogrammet innanför pannbenet.

 

 När jag skrev att jag inte saknar henne så menar jag nog mer att hon känns som en så självklar del av mig. Det är svårt att sätta ord på. Hon kommer alltid vara en del av mitt liv, av mig och min vardag. Jag känner som Veronica Maggio ”du kan skrika eller hata mig, jag tänker ändå alltid välja dig” 

 
 
Hittade en tjock alpkatt!! Tryckte ner den i väskan:
 
 
 
 
Det är mycket som är bra nu! Tiden utan Ella går bättre än väntat, jag trodde jag skulle sakna henne men det gör jag inte. Det kanske låter elakt och känslokallt men det är ett faktum. Det ska bli superkul att hon kommer hem igen (ikväll!) men jag har inte saknat henne. Och i en mejlkonversation konstaterade hon att hon inte saknar mig heller, tur att det är ömsesidigt i alla fall. 
 
Veckan har gått snabbt och har mest innehållit jobb och Ida. Vi har fått en extremt skön, lite syskonliknande relation där vi inte behöver anstränga oss så mycket i varandras sällskap. Jag och Ida alltså, inte jag och jobbet, där måste jag tyvärr le och ha på mig anständiga kläder.
 
I måndags var jag, Ida, Sofia och Olle i klätterhallen. Det var råkul, Ida är lite höjdrädd och när hon var halvvägs uppe på väggen började hon klättra ner varpå jag skrek "Nej Ida! Du klättrar för tusan inte ner!! Våga inte komma ner, du kommer klara det. KLÄTTRA INTE NER!!!" Då tror jag hennes rädsla för mitt vrede blev starkare än höjdrädslan så hon klättrade lydigt på och klarade hela leden. Båda var nöjda!
 
En effekt av att inte behöva anstränga sig med varandra är att man slutar tänka på vad man säger, när vi tidigare i veckan gick mot skatteetaten för att göra Ida till norsk medborgare sa jag "hur lång tid tror du att det kommer ta att...vad heter det... eh.. skatteskriva sig....." som om vi var med i gamla testamentet. 
Den eviga väntan på skatteetaten.
 
Så här ser klätterhallen ut! 
 
 
Det har hänt lite roliga saker på jobbet också. I förrgår var det flera unga killar som blev så glada när de istället för öl fick vatten av mig. Ena killen sa "åh vad bra att du tar hand om mig, det är nog smart, jag ska nog inte ha mer öl" När jag frågade om han ville ha lite kaffe för att piggna till blev han helt till sig och frågade om han fick det GRATIS? Krävs inte mycket för att imponera på en fattig student. Sedan gav han mig en krona i personlig tips. Lite senare kom en annan kille som jag inte heller tyckte skulle ha mer öl och han sa att han verkligen satte pris på att jag tog hand om honom och blev överlycklig av att få isbitar till vattnet. Även han frågade om isbitarna var gratis. 
 
Igår var jag med om en lite märklig situation. Jag stod i baren och fixade lite när jag hör två av våra stamgäster sitta någon meter från mig och diskutera ifall polisyrket verkligen är rätt för mig eller om jag skulle nå min fulla potential inom någon annan karriär. De resonerade lite kring min personlighet och var jag skulle passa bäst in och göra störst nytta. Älskar våra gäster ibland! 
 
I torsdags var jag, Ida och hennes Sverigebesök Anna på ikea. I fyra hela timmar gick vi runt och runt i varuhuset. Så vad köpte jag då undrar ni? Blev det möblemang för fyrsiffriga belopp? Blev det nya köksluckor eller en hel driva matlådor? Nä. Det blev detta: 
 
en äggskärare. Fyra timmar och notan hamnade på 19 kr. Tänkte först köpa servetter med fiskmönster men när jag kom till kassan kändes det inte bra, jag ville inte göra för många impulsköp under en dag och jag behövde ju egentligen inte servetterna. Ja, shoppoholic är mitt andra namn och mitt habegär finner inga gränser. Var ska detta sluta? 
 
Åh, jag måste bara tillägga att jag gillar Ida STARKT! Jag blir så glad av att vara med denna varma, omtänksamma, smarta, generösa och roliga tjej! Hon har hjärtat på rätt ställe, ger mig massvis med energi och kramas så hårt att man tror revbenen ska implodera. Jag så glad att jag har lärt känna henne! 
Här är hon, lite less bland Billyhyllor och kartonger.