Till det meditativa skumpadet från jeepen och prasslet från gore texjackor som skaver mot varandra i den varma jeepen löser tankarna upp sig själva precis innan man hamnar i det halvmedvetna tillståndet mellan dröm och verklighet, allting klarnar och känns så självklart. I fyra dagar har vi fällt ihop våra långa skandinaviska ben som fällknivar i baksätet tillsammans med ett holländskt par, vår chaufför, guide och kokerskan. Den sistnämnda var en peruviansk Dolores som nådde mig till nedre revbenen. Ständigt tuggades kokablad där hon, tyst som en mussla satt och halvsov sig genom resan på sin plats längst bak till vänster.
 
Vi har åkt genom landskap man tänker bara kaktusar och fåglar kan vilja bo i. Men i dessa gudförgätna landskap står plötsligt hus som till en början verkar vara helt slumpmässigt utplacerade. Som om de för många generationer sedan blint pekat på en karta och bestämt att där, där strax norr om ingenstans ska vi bygga vårat hus. Men snabbt inser man att de är strategiskt planerade efter vattentillgångar, betesmarker och annat ett ovant öga inte lägger märke till. 
När det började skymma passerade vi fortfarande horder av lamadjur som i brist på rovdjur lugnt kunde beta natten lång utan att behöva ta skydd under lerhusens korrigerade plåttak. Deras tjocka päls som varken lät kylan och vinden tränga in och deras färgglada trådstumpar i öronen som låter ägarna skilja dem åt. Och så den totala lyckan som infann sig hos mig när jag upptäckte vilda strutsar och den vana bekräftelsen från guiden. 
 
Första natten ser vi den sykaste stjärnhimmel som sträcker sig från horisont till horisont. Tusentals stjärnor som lyser upp himlen bara knappa timmen efter solen skickat sina sista strålar över oss. Vi kunde se samma galax vi befann oss i och jag drabbades av temporär svindel när jag tittade upp och försökte ta in allting. Himlen kändes närmre än hemma vilken inte bara var en känsla utan även ett faktum då vi befann oss på 4000 meters höjd. Nätterna var kalla men lättades upp av tramsande med våra nyfunna holländska vänner och samma känsla som vid barndomens övernattningar infann sig.
 
Jeepen studsade fram på vägar utan vägskyltar som ostört skar genom det oändliga landskapet utan att behöva ta hänsyn till övrig trafik. Och de gånger det inte fanns någon väg svängde vi av och skapade en. Hastighetsmätaren låg orörlig på noll under hela resan men trots detta fanns aldrig ett uns av oro. Julio styrde oss med van hand när jeepen trängde undan vattenmassorna och lät den tålmodigt tugga sig uppför de brantare partierna. Bakom oss vispades moln av damm upp och hängde kvar några ögonblick likt älvorna på myrarna hemma en sen sommarkväll. 
 
Det häftigaste har varit att få uppleva naturens kraft, känna de många sekundmetrarna slita tag i oss när vi tackat för uppfinningen av vindjackor. Svettas under dagarna och frysa under nätterna. Fått se stenar som formats av vinden, smaragdgröna laguner, aktiva vulkaner, geisrar som sprutat ut lika delar vattenånga som illaluktande svavelgaser. Vi befann oss aldrig under 2500 meters höjd så luften var tunn, den minsta höjd var en ansträngning och huvudvärken en ovälkommen men tyvärr återkommande gäst på resan. Andra dagen badade vi i en varm källa 4800 meter över havsytan för att sedan sova iklädda underställ, ylletröja, mössa och vantar.  
 
Idag korsade vi saltöknen. Ett lapptäcke av femkantigt saltmineralsmönster som försvinner bakom horisonterna och upplevs pågå en oändighet efteråt. Olikt allt jag tidigare sett och såklart tog vi de klassiska bilderna som leker med perspektiven. 
 
Om det inte framgått har vi haft det jättebra. Träffat nya roliga människor, sett fantastiska vidder, blivit lite brunare i ansiktet och ätit god mat. Samtidigt som vi passerat platser man inte tror någon kan bo på och fått våra privilegier rejält satta i perspektiv. Torra, bruna hus som omfamnas av en ständigt bitande vind och inte ett grönt grässtrå inom tio mil. 
 
Nu slår vi ihjäl några timmar i Uyuni innan vi åker vidare mot La Paz tillsammans med tidigare nämnda holländare som nu blivit som våra syskon. 

9 kommentarer

Ulla Kale'n

03 May 2014 22:44

Skulle just lägga mig och chansade.......Bingo!!!! Vilken tusenochnattberättelse! Jag kan inte ta in allt. Måste läsa om den fängslande berättelsen i morgon igen. Här sitter jag och känner mig fyrkantig i Edsbyn och ni har varit med om allt detta. Åj så många frågor. Hur kom ni på den här "höga" färden mm? Ni får förbereda familjeföredrag tills ni kommer hem. Hem ja, för nu känns det som om ni är på en annan planet. Längtar efter er.

hemlig beundrare

03 May 2014 23:18

litterärt mästerverk. så berörd av detta, känns som om jag är där?? så stort att ni faktiskt upplever det här!

linnis

04 May 2014 10:59

wow, vilken resa ni är ute på! I umeå är det ungefär som hos er, vädret lever sitt egna liv: ena stunden är det strålande sol för att nästa stund hagla och regna...
Ni har alltså utökat släkten med holländare? Trevligt med lite nytt blod.
Från min resa till Etiopien lärde jag mig när man befinner sig på hög höjd går ALLTING går att skylla på höjden. Kom ihåg detta om ni skulle vilja vara lite gnälliga nån dag eller så. Kram!

Ingela

04 May 2014 16:28

Så svårt att fatta vad ni varit med om, var tvungen googla o se på andras bilder för att få ett hum om vad ni upplevt. Låter helt fantastiskt.
Vi har vinkat av Monika, det sista hon gjorde igår kväll var att vinna i kortspel!
Gunnar sår små frön, och jag undrar lite över vad du Stina kommer att satsa på för odlingar iår?

moster Susanna

04 May 2014 20:06

Förutom Era upplevelser som du beskriver så fantastiskt så undrar jag hur du kommit åt, Å,Ä och Ö?
Låter fantastiskt med egen jeep, chaufför, guide och kokerska. Jag tingar på kokerskan...
Här har hagel och snö fallit mellan blommande skilla och tibast. Sjöfåglarna drillar och visslar i kapp med Kalle. Kram från moster

Moster Susanna

04 May 2014 22:21

Håller med föregående kommentatorer, vilka äventyr och vilken beskrivning, min fundering, hur har du kommit åt, Å, Ä och Ö? Egen Jeep, chaufför, guide och kokerska låtar lyxigt...jag önskar helst en kokerska till detta hushåll:) Här har det haglat och snöat mellan blommande skilla och tibast. Kalle visslar ikapp med storspovar, knipor och tofsvipor. Mattias har också varit hos en frisör. Frisör med längdmåttsproblem, klippmaskin inställd på ca 5 mm istället för på den visade bilden med ca.20 mm. Kram på er!

Svar: Stina som ar en riktig hakker lyckades gora om tangentbordet till svenskt!! Vi far se vad den som kommer efter sager....
Stina&Ella

Moster Susanna

04 May 2014 22:23

Oj, jag trodde inte min första kommentar kom med...sånt som händer.

Agneta

04 May 2014 22:25

Tack för en fantastisk beskrivning av avlägsna platser jag nog aldrig kommer att besöka.

adlitaM

05 May 2014 18:16

Instämmer med signaturen "hemlig beundrare".
Kan särskilt se framför mig när ni fäller ihop era långa skandinaviska ben i bilen.

Kommentera

Publiceras ej