Nu ska jag berätta de små sakerna. De som är för obetydliga att skriva om men för meningsfulla för att inte nämnas. Det blev ganska långt ser jag nu, men vi kan tänka att jag överkompenserar för de senaste månaderna av tystnad. 

Många söndagar går vi till Cirkus. Det är inte en manege med direktör i hatt. Nä, det är en bar 17 trappsteg ner i en källare utan fönster där de säljer billig Hansa som också är känd som Norges äckligaste öl ur rör som aldrig rengörs. De spelar så hög musik att man inte kan prata om man inte sitter med huvudena tätt ihop och varje gång vi är där önskar vi Håkan Hellström. Har vi tur river de av Kom igen Lena och då känns det inte som att några problem finns i ens liv. När det är mycket folk är det så mycket folk att man inte kan röra sig och i baren jobbar Twilightkillen, han den äldre och han med långt hår som har klippt sig. Vakterna börjar känna igen oss och vi behöver inte alltid visa legitimation. När natten börjar gå mot tidig morgon spelar de Queen, alla sjunger och alla tror de sjunger som Freddie Mercury. När de spelar Killing in the Name of vet alla att de kommer tända lamporna och det är dags att gå hem eller leta efterfest. Det är smutsigt, trångt, svettigt och det allra, allra bästa.

På gymmet tränar jag nästan alltid samtidigt som en annan kille och sedan några veckor tillbaka har vi försiktigt börjat nicka till varandra. En igenkännande gest som bekräftar att vi båda vet vem den andra är. Och så har vi den försiktiga tjejen i receptionen som säger God Helg med ett frågetecken i slutet och alltid ser överrumpad ut när jag säger god morgon eller hej då. Och den äldre superkvinnan som håller i yogapassen och trycker till min rygg lite extra i framåtfällningarna samtidigt som hon lugnt och tyst säger ”andas”.

När man kommer in på Nabon precis innan eller några minuter efter öppning och lokalen fortfarande är ren och inga människor är där och döljer dofterna känner man att den nyöppnade puben luktar ungefär som utblommad hägg. Då kan man ställa sig vid baren, prata om ingenting med personalen och försöka hitta saker på väggarna man aldrig sett förut eller tända lamporna under disken, de som alla alltid glömmer. Varje gång jag kommer dit springer vår 70åriga spanska kock fram till dig i ett glädjerus, kramar mig, nyper mig i kinden och utbrister ”mitt vackra barn, åh, min bästa vän” på spanska. Så frågan han ”today holiday?” eller säger ”aaah, buitifusss” och pekar på mina ögon.

De kvällar rastlösheten slår till smsar jag Anne-Lie och frågar vad hon gör. Hon föreslår oftast att jag ska komma upp till henne, äta frukt och se på dokumentär. Så jag kämpar upp för Møllenbergs långa backar på cykeln, vänder mig om och ser staden i smickrande kvällsljus innan jag knackar på hallfönstret för att de utan dörrklocka ska veta att jag är där. Då får jag tvångsgosa med deras två ovilliga katter och äta fint uppskurna jordgubbar.  Till Anne-Lie får man alltid komma. Ibland måste vi pausa filmen för att kunna fokusera helt på allt viktigt vi har att prata om och ibland måste vi byta film två gånger för att ingen hänger med. Kristian är med och lyssnar på det viktigaste från andra sidan sin dataskärm och är det något vi undrar har han alltid alla svar.

Vi träffas och spelar TP eller Besserwisser på Nabon. Jag och Anne-Lie får dispens för de allra svåraste norska frågorna om vem som programledde det och det radioprogrammet vid premiären 1974. Det är oftast jag, Kristian, Anne-Lie och Hanne. Josefin och Annichen böjer sig ibland och är motvilligt med i frågespelen. När de andra vill gå vidare hittar vi på svepsjäl för att få spela en runda till. Jag försöker övertala de andra att vi ska kalla oss Srg Peppers Lonely Hearts Club men de står stålhårt fast vid Tisdagsklubben.

I lägenheten träffas jag och Elisabeth i det gröna köket. Det köket med utsikt över Munkholmen, Trondheim stolthet och signaturö. I det köket där solen vid halv tio rundar berget och sakta närmar sig den spetiga bergshorisonten och sätter fjorden i brand pratar om hur våra växter utvecklats under natten och förundras över naturens magi. Varannan helg bor hennes pojkvän hos oss och han säger alltid ”jaha… och hur går det med dig?” på den bredaste trønderdialekten. Vi pratar om växter, hav och jobb.

På jobbet finns en kock som heter Thomas. När man frågar hur han mår svarar han ”i’m good and you?” så snabbt att man knappt uppfattar orden. Uteserveringen gränsar till två andra och har man tur tar man ut alla kuddar och dynor samtidigt så man hinner småprata lite om vilken omsättning de andra hade i helgen eller hur mycket kaos det eventuellt blir i veckan nu när solen börjar värma. På kvällarna och gästerna lägger beslag på ens uppmärksamhet vinkar man till den söta halvfranska servitören på Graffi.

När jag vill lyxa till det handlar jag på Meny. Utbudet är det närmsta en Icabutik man kommer i det här landet, priserna är från yttre rymden men då bjuder de på gratis saft. I kiosken bredvid brukade jag och Ida köpa skraplotter och vinstlotterna byttes in mot nya tills vi slutade vinna. När hon hälsade på sa hon”imorgon ska vi göra något vi alltid brukade göra förut”. Till de i kassan drar vi alltid dåliga skämt om att vi spelar bort våra sista pengar och hoppas på vinst för att klara hyran eller lätta skatteskulden.

Mitt tjejgäng som består av Anne-Lie, Josefin, Lovis, Hanne och Annichen är en udda samling. Anne-Lie som är min besserwisser in crime och har en mental ålder på 67, Josefin har huvudet bland molnen och inte kan gå rakt på en trottoar. Lovis som är den bångstyriga lillasystern som inte faller in i andras led och använder uttryck som jösses Amalia, nä fy fagiluttan och hoppsan Kerstin. Hanne som har norskt-italienskt raketbränsle i blodet, går i 180 och pratar den grötigaste Vestlandsdialekten en kan föreställa sig. Annichen som bor här över sommaren och har de snällaste och grönaste ögonen i hela stan, sjunger som en gudinna och sprider värme och kärlek. Vi ses nästan varje dag och det tar aldrig slut på saker att prata om. Gör man något märkligt, säger fel eller inte hänger med i samtal får man höra det till tidens slut. Vi stör oss på varandra men börjar alltid meningen med ”alltså jag älskar dig…MEN” Systerlig är det enda passande namnet på dessa relationer. 

I tisdags ställde jag och tre väninnor väckarklockan på mitt i natten, drog oss upp och ut till flygplatsen för att checka in våra tillhörigheter och sedan lämna Smala Landet Kvikklunsj bakom och under oss. Destination: LONDON! Wohooo, en välförtjänt semester såhär en månad efter Verbier. Jag tror mitt livsmål är att få ha semester en gång i månaden. 
 
Resesällskapet innehöll (från höger) mig (ej flygrädd) Josefin (mycket flygrädd) Lovis (ej flygrädd) och Anne-Lie (flygrädd, också känd från min New Yorkresa) För att distrahera Josefin från ljudliga motorer och märkliga skakningar läste vi Elle Mat och drömde oss bort till varma sommarnätter med engångsgrillar och bara ben. 
 
Norge bjöd på vackra vidder och än en gång slogs jag av hur glesbefolkat det är? Så mycket yta.
 
Vi bodde hos (häng med nu) ett par vars barn Josefins mamma varit au pair åt för sisådär 25 år sedan. Mycket fint, mycket trevligt och ett mycket välkaklat badrum. 
 
Första dagen strosade vi bara runt i värmen och fick inte mycket gjort. Spanade runt lite i Camden, åt burgare vid King's Cross och drack kaffe. Somnade ca klockan tio på kvällen. 
 
Vi bodde ca 20 minuter från centrala stan ett superfint område. Jag tänkte att jag fotade en massa men när jag kollade igenom telefonen stämde min inbillning inte överrens med den verkliga verkligheten. Aja, en del saker blev förevigade i vart fall. 
 
 
Här är vi på Borough Market, en superstor och superfin matmarknad. 
 
Inne på den här puben hade vi stämt träff med Simon som delvis är bosatt i London och delvis i Trondheim och är en stammis från Nabon, en extrapappa åt alla oss anställda. Hehe, eller ja, jag är ju inte anställd där längre men jaja, ni fattar.
 
Vi gick vidare på jakt efter något att äta varpå Simon föreslog ostron. Ja varför inte sa vi och han beställde in fem olika sorter. 
 
Extremt estetiskt tillfredsställande mat må jag säga! Och förvånansvärt gott. Det var första gången jag åt det och skulle väl säga att det har samma konsistens som blåskjell (eeeeeeeh........blå....musslor?) och smakar saltvatten. Fast allt på ett bra sätt!
 
Simon, Josefin och Lovis! 
 
Efter lunchen sa vi hejdå till Simon som skulle till jobbet och vi drog oss mot Oxford Street där fem timmar shopping väntade. 
 
Det var så varmt att det räckte med klänning och jeansjacka. Sa jag att det snöade i Trondheim dagen innan vi reste? 
 
På kvällen mötte vi upp en gammal reskompis till Anne-Lie och gick för att äta revbensspjäll. Nej, jag klarade inte av att äta upp allt.
 
Fredagen spenderade jag och Josefin på Oxford Street medan Anne-Lie och Lovis var på museum. Tanken var att alla vi skulle på museum men det blev lite tajt om tid så på väg dit föreslog jag för Josefin att vi skulle gå direkt på shoppingen. Mitt främsta argument var att de sakerna som finns på museumet kommer finnas där för alltid medan kläderna i butikerna kommer vara borta innan sommaren. Nästa Londontur får gå mer i det finkulturella tecknet. 
 
På Gatwicks flygplats. Precis såhär satt vi och sov i 40 minuter innan boarding. Det är inte semester om du inte är dödstrött och utpumpad efteråt! 
 
Just det! Jag och Elisabet har inlett projekt gröna hjärtan här i lägenheten. För några veckor sedan gjorde vi ett växthus av en gammal hamsterbur och sådde massa frön som nu har växt till sig riktigt bra! 
 
Här har vi tillexempel rädisor .
 
I söndags inleddes FAS TVÅ av projektet då jag, Elisabet och Jon åkte till Plantasjen (norsk stavning, har ej fått en släng av dyslexi) 
 
Plantera om, plantera nytt, jord på bordet och överallt. 
 
Så nu har vi gurka, rädisor, solrosor, vitlök och sallad! 
 
I växthuset väntar chili, tomat, ruccula och minimorötter på att se dagens ljus. Håll tummarna!
 
 
Gurkorna ska flytta ut i Jons riktiga växthus senare i sommar men fram tills dess är de våra små bebisar. 
 
Mitt fönster får också ta del av projektet. Om ni tror att det är en trasig spegel som står i fönstret tror ni helt rätt. Den gick av vilket var praktiskt eftersom jag behövde två.
 
Lavendel, fler solrosor och annat spännanden på G under plasten. 
 
Solrosor! Älskar solrosor! Ska starta en solrosfarm! 
 
 
Igår arbetade jag mitt sista pass på Nabon. Det känns som det var nyss Göran och Anne-Lie frågade hur länge jag skulle stanna i Trondheim och mitt svar var ”inte helt säkert men jag börjar ge det tre månader, sedan får vi se” Ett och ett halvt år har gått sedan jag för första gången tog mig in i den skeva bygganden där det enda som är rakt är bardisken. 

Det är svårt att förklara Nabon för folk som inte upplevt det själva. Att jobba där är att röra sig, helst i överljudshastighet, fram och tillbaka på den halvmeter vi har bakom baren. Utan att göra sönder något eller någon. Samtidigt som två kollegor försöker uträtta exakt samma sak. Det är att stångas med femtioelva kunder framför baren när man ska förbi med brett fulla med halvlitrar och pepsiflaskor. Det är att förklara för utländska gäster att maten de beställt kommer från tre olika kök och därför inte kommer anlända samtidigt. Det är att lyssna när den 70åriga Gran Canarianska kocken rabblar veckodagarna (emandag, etirsdag, Friday, elørdag, etirsdag) Det är att bli överröst med komplimanger och bli kallad för mitt barn av samma man. Det är att få frågan om man haft en fin tur av gäster du inte har något minne av att du berättat om Sydamerika för.

 

Det är att få chokladaskar av gäster. Det är att leta upp ”en man i Trønderbart og Harryskjorte som satt "ditåt" ” som beställt pizza och efter att ha cirkulerat runt till varje bord i femton minuter ge upp. Det är att slå huvudet i taket men precis missa de värsta bjälkarna framför baren. Det är att allt som går sönder tar i snitt tre månader att fixa. Att taket läcker när de städar diskrummet på våningen ovanför. Det är att vi förra vintern hade fem vinglas på 250 gäster. Det är att gästerna skrattar och dricksar när de istället blir serverade rödvin i drinkglas.

Det är en uteservering som flyttar sig med tidvattnet. Det är timvis med skitsnack bakom baren. Det är höga skratt och varma kramar. Det är rättningar av varandras allra mest komiska felsägningar. Det är att inte vilja gå hem för att man inte pratat klart. Det är en person som gått från chef till en av mina bästa vänner. Och personer som inte greppade min humor först men som nu beskriver mig som den roligaste personen de känner. Det är kollegor som konstaterar att det tog ett år men nu gillar de mig. Det är fler stamgäster än man kunna tro och titt som tätt kommer bevis på att man lämnat intryck hos dem. Det är frustration över att ingenting fungerar och att rutiner skys som pesten. Det är världens roligaste gäster och gäster som får en att vilja levitera från golvet och sväva till ett annat hörn av världen där de aldrig kommer finna dig.  Det är kockar som skickar ner extra desserter och kockar som tittar på en med mord i blicken och ett krampaktigt grepp om köttkniven en stressig löningshelg. Det är dagar man jobbar för Bryggen Kaosonomi och allt går rätt ner i Nidälven och dagar då arbetet flyter lika harmoniskt som ovan nämnda älv.

 

 

Som Göran sa under en av mina första arbetsdagar angående stället och personerna som jobbar ”de ær ju familien.” En familj behöver inte utesluta en annan och jag kommer alltid minnas min nabofamilj.

Nu har jag letat mig till nya jaktmarker och kommer spendera de närmsta fyra månaderna på tapasrestaurang. Eller ja, jag börjar ge det fyra månader. Sen får jag se...