Nu ska jag berätta de små sakerna. De som är för obetydliga att skriva om men för meningsfulla för att inte nämnas. Det blev ganska långt ser jag nu, men vi kan tänka att jag överkompenserar för de senaste månaderna av tystnad. 

Många söndagar går vi till Cirkus. Det är inte en manege med direktör i hatt. Nä, det är en bar 17 trappsteg ner i en källare utan fönster där de säljer billig Hansa som också är känd som Norges äckligaste öl ur rör som aldrig rengörs. De spelar så hög musik att man inte kan prata om man inte sitter med huvudena tätt ihop och varje gång vi är där önskar vi Håkan Hellström. Har vi tur river de av Kom igen Lena och då känns det inte som att några problem finns i ens liv. När det är mycket folk är det så mycket folk att man inte kan röra sig och i baren jobbar Twilightkillen, han den äldre och han med långt hår som har klippt sig. Vakterna börjar känna igen oss och vi behöver inte alltid visa legitimation. När natten börjar gå mot tidig morgon spelar de Queen, alla sjunger och alla tror de sjunger som Freddie Mercury. När de spelar Killing in the Name of vet alla att de kommer tända lamporna och det är dags att gå hem eller leta efterfest. Det är smutsigt, trångt, svettigt och det allra, allra bästa.

På gymmet tränar jag nästan alltid samtidigt som en annan kille och sedan några veckor tillbaka har vi försiktigt börjat nicka till varandra. En igenkännande gest som bekräftar att vi båda vet vem den andra är. Och så har vi den försiktiga tjejen i receptionen som säger God Helg med ett frågetecken i slutet och alltid ser överrumpad ut när jag säger god morgon eller hej då. Och den äldre superkvinnan som håller i yogapassen och trycker till min rygg lite extra i framåtfällningarna samtidigt som hon lugnt och tyst säger ”andas”.

När man kommer in på Nabon precis innan eller några minuter efter öppning och lokalen fortfarande är ren och inga människor är där och döljer dofterna känner man att den nyöppnade puben luktar ungefär som utblommad hägg. Då kan man ställa sig vid baren, prata om ingenting med personalen och försöka hitta saker på väggarna man aldrig sett förut eller tända lamporna under disken, de som alla alltid glömmer. Varje gång jag kommer dit springer vår 70åriga spanska kock fram till dig i ett glädjerus, kramar mig, nyper mig i kinden och utbrister ”mitt vackra barn, åh, min bästa vän” på spanska. Så frågan han ”today holiday?” eller säger ”aaah, buitifusss” och pekar på mina ögon.

De kvällar rastlösheten slår till smsar jag Anne-Lie och frågar vad hon gör. Hon föreslår oftast att jag ska komma upp till henne, äta frukt och se på dokumentär. Så jag kämpar upp för Møllenbergs långa backar på cykeln, vänder mig om och ser staden i smickrande kvällsljus innan jag knackar på hallfönstret för att de utan dörrklocka ska veta att jag är där. Då får jag tvångsgosa med deras två ovilliga katter och äta fint uppskurna jordgubbar.  Till Anne-Lie får man alltid komma. Ibland måste vi pausa filmen för att kunna fokusera helt på allt viktigt vi har att prata om och ibland måste vi byta film två gånger för att ingen hänger med. Kristian är med och lyssnar på det viktigaste från andra sidan sin dataskärm och är det något vi undrar har han alltid alla svar.

Vi träffas och spelar TP eller Besserwisser på Nabon. Jag och Anne-Lie får dispens för de allra svåraste norska frågorna om vem som programledde det och det radioprogrammet vid premiären 1974. Det är oftast jag, Kristian, Anne-Lie och Hanne. Josefin och Annichen böjer sig ibland och är motvilligt med i frågespelen. När de andra vill gå vidare hittar vi på svepsjäl för att få spela en runda till. Jag försöker övertala de andra att vi ska kalla oss Srg Peppers Lonely Hearts Club men de står stålhårt fast vid Tisdagsklubben.

I lägenheten träffas jag och Elisabeth i det gröna köket. Det köket med utsikt över Munkholmen, Trondheim stolthet och signaturö. I det köket där solen vid halv tio rundar berget och sakta närmar sig den spetiga bergshorisonten och sätter fjorden i brand pratar om hur våra växter utvecklats under natten och förundras över naturens magi. Varannan helg bor hennes pojkvän hos oss och han säger alltid ”jaha… och hur går det med dig?” på den bredaste trønderdialekten. Vi pratar om växter, hav och jobb.

På jobbet finns en kock som heter Thomas. När man frågar hur han mår svarar han ”i’m good and you?” så snabbt att man knappt uppfattar orden. Uteserveringen gränsar till två andra och har man tur tar man ut alla kuddar och dynor samtidigt så man hinner småprata lite om vilken omsättning de andra hade i helgen eller hur mycket kaos det eventuellt blir i veckan nu när solen börjar värma. På kvällarna och gästerna lägger beslag på ens uppmärksamhet vinkar man till den söta halvfranska servitören på Graffi.

När jag vill lyxa till det handlar jag på Meny. Utbudet är det närmsta en Icabutik man kommer i det här landet, priserna är från yttre rymden men då bjuder de på gratis saft. I kiosken bredvid brukade jag och Ida köpa skraplotter och vinstlotterna byttes in mot nya tills vi slutade vinna. När hon hälsade på sa hon”imorgon ska vi göra något vi alltid brukade göra förut”. Till de i kassan drar vi alltid dåliga skämt om att vi spelar bort våra sista pengar och hoppas på vinst för att klara hyran eller lätta skatteskulden.

Mitt tjejgäng som består av Anne-Lie, Josefin, Lovis, Hanne och Annichen är en udda samling. Anne-Lie som är min besserwisser in crime och har en mental ålder på 67, Josefin har huvudet bland molnen och inte kan gå rakt på en trottoar. Lovis som är den bångstyriga lillasystern som inte faller in i andras led och använder uttryck som jösses Amalia, nä fy fagiluttan och hoppsan Kerstin. Hanne som har norskt-italienskt raketbränsle i blodet, går i 180 och pratar den grötigaste Vestlandsdialekten en kan föreställa sig. Annichen som bor här över sommaren och har de snällaste och grönaste ögonen i hela stan, sjunger som en gudinna och sprider värme och kärlek. Vi ses nästan varje dag och det tar aldrig slut på saker att prata om. Gör man något märkligt, säger fel eller inte hänger med i samtal får man höra det till tidens slut. Vi stör oss på varandra men börjar alltid meningen med ”alltså jag älskar dig…MEN” Systerlig är det enda passande namnet på dessa relationer.