Eftersom mamma och pappa har fullt upp med sina nyinflyttade extrabarn i huset så har vi inte hunnit visa några bilder från vår vandring. Istället lägger vi upp dem här så får de kika när kusinen Lukas och brasilianska lillebrosan har kommit till rätta. Dessutom är det så roligt att få visa dem för lite släkt som är trogna följare! Om vi har några kvar efter de månader av kompakt och öronbedövande tystnad det vill säga. Visste ni förresten att ord och uttryck som innehåller en självmotsägelse kallas för oxymoron. Exempel på detta är jätteliten eller ärlig politiker. Även ordet oxymoron är en oxymoron då det härstammar från de grekiska orden "vass" och "slö". Det var dagens ordlektion, nu åter till vandringen! 
 
Vi systrar fick förstärkning av kusin Linnea och tillsammans tog vi våra 15kg ryggsäckar och satte oss på tåget mot Katterat i Norge för en 5-6 dagars fjällvandring. Från söndagseftermiddag fram till onsdag gick vi cirka 7mil, från Katterat till Abisko. 
 
 
 
Vi var de enda som hoppade av tåget i Katterat. En märklig känsla att från och med nu kommer vi endast att gå. Det vi bär är det ända vi har att tillgå. 
 
 Linnea visar upp vår bästa vän under vandringen - Mygga.
 
 
 Första dagen gick vi endast sex kilometer för att inte slita ut gammkropparna från start. Men till trots denna korta vägen stötte vi på en del kluriga vägval. Här kastade vi av oss skorna, kavlade upp byxbenen, tog stadiga tag om våra vandringsstavar och traskade över vadet i en vattentemperatur som var lika kallt som den norska sommaren. Senare fick vi veta att det är mot allt vad vett heter att gå barfota, sockar eller andra skor ska det vara. Lägg det på minnet hörrni!
 
Tältplats nr1. Till middag serverades tonfiskröra tillsammans med bönpasta. Mycket god!!! Myggstatus: OK 
 
 Viktigt att ha kniven i högsta hugg ifall någon skulle få akut blodsockerfall så man kan attackskära av en äppelbit! 
 
 Det var mycket vatten första delen av leden vilket gjorde att vi fick hoppa runt på lite stenar. Men vandringkängorna går inte av för hackor så oftast var det bara att traska rätt över. 
 
 
 Lunchpaus och fotluftning! Även om himlen såg ut att hela tiden vara på gränsen till att börja regna klarade vi oss oförskämt bra, hade vädergudarna på våran sida så att säga. Vissa stunder önskade vi dock regn då myggen blev alldeles för ihärdiga och sugna på vårat goda västerbottniska blod. Eller pärlanblod i Linneas fall. 
 
Tältplats nr 2;  En extremt lång dag, 10 timmars vandring över 2 mil i jobbig terräng kändes i kroppen. Middagen blev uppstekt pannkaka, mygg och bacon. Myggstatus: olidligt, dödslängtan och panik.Fick hålla munnen stängd så att myggorna inte flög in i munnen.  
 
 Superpeppad diskare i dubbla lager för att myggornas gudförgätna snablar inte skulle nå igen till skinnet. Jag och Linnea tog mod till oss och slängde av oss kläderna, snabbdoppade oss för att få bort svetten och sprintade sedan in i tältet med bultande hjärta och ett tiotal myggbett. 
 
 Om vi kvällen innan hade tänkt "VARFÖR är man i fjällen" tänkte vi denna förmiddag "varför är man någonsin någon annanstans än HÄR?" Denna fotosession tog vi vid Unna Allaksstugorna på svensk mark. Woho! Sverige! Spångat och bättre markerad led! 
 
 Vi bara njuuuuuuter. 
 
Tältplats nr 3. Vi hittade en plan fin plats med en bäck rinnandes precis bredvid, bästa campingplatsen under vandringen. Än så länge hade vi klarat oss helt utan regn trotts att väderprognosen inte hade sett lovande ut. När linsgrytan var färdig, elden tänd och vi njöt som mest började det att droppa. Som tur var var allt iorning inne i tältet så vi njöt av friskt regn innan vi kröp ner i sovsäckarn och somnade till regnet på tältduken. 
 
 
 Det är lite märkligt det där hur man kan umgås konstant i flera dagar och ÄNDÅ ha saker att prata om mest hela tiden. 
 
 På onsdagen nådde vi Abisko, slog upp vårat tält på det absolut fulaste stället. Bredvid en husvagnscamping för vi hittade inget annat, ryggarna värkte av säckarna och orken sinade sakta men säkert. Men inte gjorde det så fasligt mycket. Dagen efter tog vi en dagstur mot Lapporten som ni ser i bakgrunden. Vi hittade lä och sol, åt lite soppa, drack kaffe och bara njöt.
 
 
Där ser ni Tårneträsk! Imponerande sjö.
 
 Ella fixar lunchen!
 
 
 
Den långa tågresan hem igen. hela tåget luktade friskt av fjällvandrare. 
 
Puss och kram
Stina och Ella