Eftersom mamma och pappa har fullt upp med sina nyinflyttade extrabarn i huset så har vi inte hunnit visa några bilder från vår vandring. Istället lägger vi upp dem här så får de kika när kusinen Lukas och brasilianska lillebrosan har kommit till rätta. Dessutom är det så roligt att få visa dem för lite släkt som är trogna följare! Om vi har några kvar efter de månader av kompakt och öronbedövande tystnad det vill säga. Visste ni förresten att ord och uttryck som innehåller en självmotsägelse kallas för oxymoron. Exempel på detta är jätteliten eller ärlig politiker. Även ordet oxymoron är en oxymoron då det härstammar från de grekiska orden "vass" och "slö". Det var dagens ordlektion, nu åter till vandringen! 
 
Vi systrar fick förstärkning av kusin Linnea och tillsammans tog vi våra 15kg ryggsäckar och satte oss på tåget mot Katterat i Norge för en 5-6 dagars fjällvandring. Från söndagseftermiddag fram till onsdag gick vi cirka 7mil, från Katterat till Abisko. 
 
 
 
Vi var de enda som hoppade av tåget i Katterat. En märklig känsla att från och med nu kommer vi endast att gå. Det vi bär är det ända vi har att tillgå. 
 
 Linnea visar upp vår bästa vän under vandringen - Mygga.
 
 
 Första dagen gick vi endast sex kilometer för att inte slita ut gammkropparna från start. Men till trots denna korta vägen stötte vi på en del kluriga vägval. Här kastade vi av oss skorna, kavlade upp byxbenen, tog stadiga tag om våra vandringsstavar och traskade över vadet i en vattentemperatur som var lika kallt som den norska sommaren. Senare fick vi veta att det är mot allt vad vett heter att gå barfota, sockar eller andra skor ska det vara. Lägg det på minnet hörrni!
 
Tältplats nr1. Till middag serverades tonfiskröra tillsammans med bönpasta. Mycket god!!! Myggstatus: OK 
 
 Viktigt att ha kniven i högsta hugg ifall någon skulle få akut blodsockerfall så man kan attackskära av en äppelbit! 
 
 Det var mycket vatten första delen av leden vilket gjorde att vi fick hoppa runt på lite stenar. Men vandringkängorna går inte av för hackor så oftast var det bara att traska rätt över. 
 
 
 Lunchpaus och fotluftning! Även om himlen såg ut att hela tiden vara på gränsen till att börja regna klarade vi oss oförskämt bra, hade vädergudarna på våran sida så att säga. Vissa stunder önskade vi dock regn då myggen blev alldeles för ihärdiga och sugna på vårat goda västerbottniska blod. Eller pärlanblod i Linneas fall. 
 
Tältplats nr 2;  En extremt lång dag, 10 timmars vandring över 2 mil i jobbig terräng kändes i kroppen. Middagen blev uppstekt pannkaka, mygg och bacon. Myggstatus: olidligt, dödslängtan och panik.Fick hålla munnen stängd så att myggorna inte flög in i munnen.  
 
 Superpeppad diskare i dubbla lager för att myggornas gudförgätna snablar inte skulle nå igen till skinnet. Jag och Linnea tog mod till oss och slängde av oss kläderna, snabbdoppade oss för att få bort svetten och sprintade sedan in i tältet med bultande hjärta och ett tiotal myggbett. 
 
 Om vi kvällen innan hade tänkt "VARFÖR är man i fjällen" tänkte vi denna förmiddag "varför är man någonsin någon annanstans än HÄR?" Denna fotosession tog vi vid Unna Allaksstugorna på svensk mark. Woho! Sverige! Spångat och bättre markerad led! 
 
 Vi bara njuuuuuuter. 
 
Tältplats nr 3. Vi hittade en plan fin plats med en bäck rinnandes precis bredvid, bästa campingplatsen under vandringen. Än så länge hade vi klarat oss helt utan regn trotts att väderprognosen inte hade sett lovande ut. När linsgrytan var färdig, elden tänd och vi njöt som mest började det att droppa. Som tur var var allt iorning inne i tältet så vi njöt av friskt regn innan vi kröp ner i sovsäckarn och somnade till regnet på tältduken. 
 
 
 Det är lite märkligt det där hur man kan umgås konstant i flera dagar och ÄNDÅ ha saker att prata om mest hela tiden. 
 
 På onsdagen nådde vi Abisko, slog upp vårat tält på det absolut fulaste stället. Bredvid en husvagnscamping för vi hittade inget annat, ryggarna värkte av säckarna och orken sinade sakta men säkert. Men inte gjorde det så fasligt mycket. Dagen efter tog vi en dagstur mot Lapporten som ni ser i bakgrunden. Vi hittade lä och sol, åt lite soppa, drack kaffe och bara njöt.
 
 
Där ser ni Tårneträsk! Imponerande sjö.
 
 Ella fixar lunchen!
 
 
 
Den långa tågresan hem igen. hela tåget luktade friskt av fjällvandrare. 
 
Puss och kram
Stina och Ella 
 
 
Okej, här kommer historien som kommer berättas på släktkalas, sammankomster, syjuntor, orienteringstävlingar och studentfester resten av året. (förlåt mamma och pappa att jag snor "eran" historia men det är för bra för att inte skrivas om!) 
Detta har alltså hänt: i vårvintras var jag och min vän Julia i Hemavan med mina kära päron och på vägen tillbaka mot metropolen Umeå diskuterade vi min framtida plantering. Jag hade storslagna planer på att så allt från grapefrukt till broccoli till enhörningstårar (ja, ni fattar poängen, jag fick hybris). Men sällskapet, som har mer erfarenhet från odling än jag, skrattade lite och sa med sina mest pedagogiska tonfall att man inte kan odla broccoli i en kruka men att basilika nog skulle funka i mitt köksfönster.
 
Så glad i hågen planterar jag basilika, väntar, vattnar, hoppas och efter ett tag anar jag gröna blad där i jorden. För att göra en lång historia kort tycker jag att min baslika utvecklas lite... annorlunda. Istället för att skjuta i höjden och jobba uppåt sprider den sig horisontellt, söker sig mot väggarna istället för att sikta mot taket så att säga. Jag tänkte inte så mycket på det, eller, jag förklarde detta med annorlunda sol i Umeå kommun jämfört med Vännäs, annat lufttryck, annan sorts basilika osv. 
Igår flyttade jag massa grejer och i bilen när jag har min basilikaplanta i knäet och klagar på att bladen varken doftar eller smakar basilika sliter fargubben ögonen från vägen och släger en snabb blick på min fina fina planta. Samtidigt som han börjar skratta börjar jag ana ugglor i mossen. När han sedan säger att det där inte är basilika utan ett slags ogräs försvann mina drömmar om ett yrkesliv som trädgårdsmästare ut i avgasröret för evigt. Jag har alltså de senaste månaderna tagit hand om, pratat och vattnat ETT OGRÄS. Inte basilika!! Inte ens en växt som går att äta!!! Ett ogräs!!!! Som man annars rycker ut ur jorden!!!

När jag sedan kommer hem får jag höra historien om hur Ella skulle så ruccola och häller ner samtliga frön i samma hål. Jag upprepar: i samma hål. 

För att sammanfatta: jag och Ella är uppvuxna i ett hus där pappa haft trädgårdslandet som hjärtebarn och mamma allt som oftast stått med huvudet nere i rabatten. Vi har sett saker planteras, skötas om, växa upp och skördas var vi än vridit huvudet (vi bor ju för fasen i en skog liksom) Trots detta är båda uppenbarligen helt inkompetenta när det kommer till trädgårdsskötsel... Jaja, den bjuder vi på. 
 
 
Det hela känns lite såhär.
Lugnet efter middagsrushen i köket lägger sig som en filt över lägenheten, precis så mjuk och välkomnande som en icke-metaforisk filt läggs över ett litet barn som ska vyschas till sömns. Köksklockan tickar lika regelbundet som alltid, från Stinas rum hörs i vanlig ordning Laleh och i diskhon står Linas disk kvar - i vanlig ordning.

Fonetiktentan - det orosframkallande oket - lyftes imorse från mina axlar och skolbördan lättade en aning. Jag kunde sträcka på mig några extra centimeter, inte bara för att några hekto skolarbete försvunnit utan också på grund av den stolthet jag kände när jag traskade ut från den ångestosande tentabyggnaden, jag är ganska säker på att jag klarade skräck-tentan.

Så går livet sin stilla gång på Språkgränd, man hälsar på bekanta och obekanta på Ica Ålidhems, denna älskade affär man undviker vid rusningstider och, vid dessa tillfällen, väljer det ständigt tomt ekande Coop. Coop som bär på minnen från barndomens skafferi som var till brädden fyllt av Blåvitts, just det, vita och blåa förpackningar med etiketter omöjligt att missuppfatta.

Från parkeringen hörs ett avlägset bilalarm som bygger upp en ljudkuliss som lurar det ovana örat till tro att denne befinner sig i någon stor metropol där ingen går säker om natten. Den vane däremot, vet att det inte är någon fara, att Ålidhem bara ibland luras lite, försöker få sig själv att framstå som farligare än vad det egentligen är, lite som en tonårskille som tänjer på gränserna, testar vilka som stannar och vilka som väljer familjevänliga Tomtebo istället.

Den tillfredsställande vetskapen att man inte är ett socialt missfoster utan faktiskt kan infoga nya bekantskaper i sitt liv värmer mitt inre just nu. Lika varmt som den vetskapen, lika kall är den insikt att det finns människor på väg ut ur världsbilden, vars bit inte passar in i just mitt livspussel, inte just nu i alla fall. En bit som känts prefekt och för evig känns nu skev och man trixar och fixar, försöker med finess och med kraft att få det att gå ihop lika fint som det en gång gjorde, utan synliga skarvar eller håligheter men det går inte, det är tomrum där det borde vara något och tvärtom, hur man än vrider och vänder passar det inte ihop.

Men nog om det, nu hägrar IKSU på tidshorisonten. Likt en oas i öknen är det mitt vattenhål, dit jag går för att fylla på och tömma. Fylla på energi, tömma frustration och tömma kroppen på svett. För svettas gör jag, som en skogshuggare i öknen svettas jag. Det är lite pinsamt ibland men jag intalar mig själv och samtligt runt omkring mig att det är ett tecken på god fysisk hälsa att svettas, att kroppens maskineri går igång och hjärtat börjar jobba.

Det där var ett utdrag ur min absoluta samtid, alltså det som händer precis just nu. Tack och hej!