Som ni kanske vet har jag en biljett hem den 21 mars men jag vill inte aka tillbaka till kylan. Jag forstar inte hur jag ska kunna komma tillbaka till morket, snon och vardagen i Vannasby efter drygt tva mander i sol, semester, noll stress, aventyr, nya upplevelser och nya manniskor varje dag. Forstar inte hur jag ska klara av att byta dansgolven har med dansande man som ror pa kroppen pa satt du inte trodde var mojliga for en man mot Coronas fylleslag till dansgolv. Forstar inte hur jag ska kunna ga genom Umea centrum efter att ha upplevt Quito, en miljonstad insprangd mellan hoga vulkaner med kullerstensgator, bilar som samlat varldens alla ljud och med dessa komponerat bilalarm, sma butiker i varje horn, trafikljus som spelar upp fagelkvitter nar det slar om till gront for gangare och en bevingad madonnastaty pa ett berg i soder som skanker lugn varje gang jag ser henne eftersom jag vet att om jag gar mot henne hittar jag hem, hem till Secret Garden.

Grejen ar att det ar just nu jag ska resa. Just nu nar jag varken har pojkvan, ett jobb som behover mig, en skola att ga till eller en liten bebi i magen, jag kommer aldrig vara sa fri som jag ar just nu.
Sjalvklart saknar jag min familj, mina vanner och min katt till manen och tillbaka men forutom det har jag ingenting att komma hem till forutom snohogar, vinterjackor och morker och arligt talat ar inte det sa himla lockande.

Men huruvida jag forlanger min resa eller inte beror pa. Sa har ar det, Amanda och Amanda hoppade av sitt volontarjobb bara efter en dag, det var inte vad de hade forvantat sig och de bestamde sig for att folja med en tysk tjej till Peru istallet. I nulaget vet varken jag eller de vad de ska gora, kanske aker de hem som planerat, kanske stannar de kvar har pa kontinenten.
Om de bestammer sig for att aka hem i slutet av mars foljer jag nog med. For da har de varit i Peru, gjort slut pa pengarna och har inte rad att forlange visum i Ecuador/ resa vidare.
Men till min stora gladje ar det narmast omojligt att gora av med pengar i Peru sa min forhoppning ar att de ar i Peru tills jag slutar jobba och att vi efter det kan fortsatta varan underbara resa i Sydamerika.
Landet vi alla vill till stavas Colombia. Och freaka inte ur nu. Jag vet att Colombia har ett av de samsta ryktena i varlden och jag kan inte klandra er for tro pa dem, nar jag var i Sverige skulle jag aldrig ha tankt tanken pa att aka till Sharikaland. Men under var resa och framforallt har pa hostelet har vi traffat X antal manniskor som precis kommit fran Colombia. Varje dag traffar jag minst tre personer som berattar hur de blev fullstandigt kara i landet och verkligen rekommederar att aka dit.
Senast for nagra dagar sen traffade jag en ung tjej fran england som bott dar i 6 manader utan att ha blivit ranad, skjuten, kidnappad eller nedmald till kokain. Och Kimberley som jobbar med mig var dar en manad och sa att det kandes som ett av de sakraste landerna i Sydamerika.
Och visst, de kontrollerar 80% av varldens kokainhandel men det ar inte sa att om du gar pa en gata och rakar ta vanster istallet for hoger att du kommer ga in i en kokainfabrik och mota Pablo Escobar. Dels for att Escobar ar dod och dels for att turister inte nar de morka stallena.
De senaste aren har det hant otroligt mycket pa sakerhetsfronten i Colombia, jamnfort med Ecuador ar det fortfarande lite oroligare men det lever inte upp till sitt smutsiga rykte.

Sa Anna G, du kan erbjuda mig hur manga iphones/kameror/ipads du vill, far jag chansen, har jag pengarna och min fina reskompis vid min sida kommer vi nog aka till Colombia. Forhoppningsvis.