Alla som träffar Ella gillar henne. Jag vet inte om det är de stora ögonens förtjänst eller att hennes uttryck ger intryck av att aldrig vilja göra en fluga förnäm.
Det är mycket som har varit bra i Trondheim men som ni säkert har förstått så är det min och Ellas relation jag är mest tacksam över. Att få vara med henne varje dag, om det så har varit att sitta i solsken, cykla i regn, dricka blaskigt kaffe eller äta utsökt tapas är det det jag kommer minnas mest från vår tid här.  Jag skulle kunna skriva om henne en mansålder men ändå inte göra bilden av henne rättvis.
Hon är opretentiöst enkel men samtidigt svår som ett krypto, vissa dagar flyter vi framåt, friktionsfritt och enkelt. Andra dagar går våra två väldigt starka viljor åt olika håll och dagen blir som en dragkamp med två tjuriga åsnor vid var ände. Jag gillar att tro att jag ofta ger mig vika och låter henne bestämma men det är nog mer en önsketanke än en spegling av verkligheten. Men jag märker snabbt vilka av hennes åsikter som går att lirka åt mitt håll och vilka hon huggit i sten. Och de hon har huggit i sten rår inget på.

Hon är medveten om det mesta och gräver ner sig i specialintressen med ett tålamod jag inte kan påstå att jag själv är begåvad med. Hon ger sig sällan och är nyfiken på mer. Men samtidigt ibland så obrydd att man funderar på om hon över huvudtaget vet att hon har mössan på ända, halsduken på vift och de randiga strumporna högt uppdragna på de smala benen.

Ella är rolig på ett sätt som inte går att beskriva, någon blandning mellan fysisk slap-stick humor och en allmänt rolig auroa. En sak jag har tänk på är att hon aldrig fnissar. Istället har hon utvecklat ett högljudd skratt som skär genom folkmassan på ett bra sätt. Hon är orädd på många sätt men det jag värdesätter mest är att hon är orädd för människor. Orädd att fråga tusen frågor, struntar ifall de anses dumma eller onödiga, hon bara kör rakt in i kaklet. Undrar hon något så frågar hon utan något skämsfilter. Till en början är hon avvaktande och inlyssnande men så fort ljuset flyttas till henne blixtrar hon till, underhåller, intresserar och strålar. Något jag fascineras över är hennes förmåga att överse saker. Ett ocharmigt karaktärsdrag, en irriterande nasal röst, en avvikande åsikt, en märklig livsåskådning. Allt sådant kan Ella se förbi. Eller inte se förbi utan distansera sig från och tänka att hon lär sig något av det, lyssnar på deras knäppa tankar och tänker "jaha, du tänker så, det gör inte jag. Undrar vad det blir för väder imorgon" Fortsätter att umgås och väljer att se de positiva sidorna hos dem.  

För att använda en urtvättad klyscha så går hon sin egen väg, hon skiter i alla måsten, borden eller andras definitioner av rätt sätt att leva. Vill hon flytta till Schweiz så gör hon det, vill hon cykla innan frukost finns det inget som hindrar henne.

Ella får mig att må bra. Inte bara genom att skratta åt mina skämt men hon uppmuntrar mig alltid till att göra saker jag tror på. Ja, varför inte liksom, säger hon. Och när jag gjort något oväntat gapar hon på sitt karaktäristiska sätt, säger shiiiiiit och drar lite efter andan så det låter som att hon skrattar till lite men det är inte riktigt ett skratt utan mer som ett andetag, ett förvånat andetag. Ett gasp som man skulle säga på engelska. Hon ser ofta vad jag behöver, säger till våra vänner att ”det är nog bäst om vi inte pratar med Stina på en stund. Eller frågar henne något, hon kan inte riktigt fatta beslut idag” för att sedan ta upp kortleken med dem och låta mig laga maten ensam.

Vi kompletterar varandra ganska bra. Jag, med känslor som svallar över i tid och otid och en separationsångest som heter duga och Ella, en pragmatisk vagabond som lämnar platser efter sig som om det vore en promenad i parken. Ella som är godtrogen och balanserar på rätt sida av naiv och jag som är välmenat skeptisk och planerar en rymningsplan ifall personen är seriemördare. Hon med tålamodet, jag med rastlösheten, hon med felstavningarna och jag med rättstavningsprogrammet innanför pannbenet.

 

 När jag skrev att jag inte saknar henne så menar jag nog mer att hon känns som en så självklar del av mig. Det är svårt att sätta ord på. Hon kommer alltid vara en del av mitt liv, av mig och min vardag. Jag känner som Veronica Maggio ”du kan skrika eller hata mig, jag tänker ändå alltid välja dig”